Tänk vad tiden går..
Då jag har några vänner och bekanta som just fått barn och några vänner och bekanta som, precis som jag, sitter och förbereder första födelsedagen för våra små guldklimpar, passar jag på att klistra in vad jag skrev på en annan sida när mitt lilla troll var 4 månader:
För 4 månaders sen.. (ja, ta och ge några dagar) så kom vår lilla solstråle till oss.. Och hon är det vackraste och finaste ni någonsin kan tänka Er! 4 månader av spruckna nätter, skratt och tårar och oändlig kärlek..
Nu har hon börjat skratta och "prata" och det värmer en ända in i själen att få hennes leende på morgonen när man kommer fram till hennes säng för att ta upp henne. DET är äkta lycka som skiner från hennes ansikte då. "MIN mamma!" eller"MIN pappa!" =)
Och att höra skrattet som bara bubblar ända från tårna på henne när man busar.. *myser*
Men visst, att ha barn är inte bara en dans på rosor. Det finns dagar då man sitter i soffan som en annan zombie då man för andra gången bytt av med sambon för att hon bara skriker och inte alls är nöjd. Eller är övertrött.. Och jag har aldrig känt sådan frustration någonsin i hela mitt liv som jag gör när mitt barn skriker och jag inte vet vad jag ska göra! Det är fruktansvärt! Eller då hon gråter så tårarna kommer.. Det skär i ett mammahjärta att se. Och man gör allt i sin makt för att hon ska bli glad igen..
Ibland kan jag bara ligga och titta på henne när hon sover. Tänk att hon är en perfekt blandning av mig och them. Smeker försiktigt hennes hår, och hon suckar lätt över att man stör henne när hon sover. DÅ värker hjärtat av kärlek. Jag trodde aldrig att man kunde älska någon så här mycket..
Och känslan när hon kom upp på min mage är obeskrivbar..! och nu är hon redan så stor.. Det där lilla knytet som lades på min mage, alldeles hjälplös och skrikandes. Eller skrek hon ens? Jag minns inte. Allt jag minns är hennes mörka ögon som såg upp på mig. Så visa, som om hon visste livets alla hemligheter.. Hennes små fingrar och små fötter. Knappast större än en tumlängd.
Nu ÄNTLIGEN förstår jag något som jag ALDRIG i mitt liv hade kunnat föreställa mig att förstå, min egen mamma och pappa... tänk att det krävdes att jag själv fick barn för att jag skulle förstå allt de gjort mot mig, eller ska jag kanske säga för mig?
Jag kommer att göra ALLT för mitt gullhjärta. Det finns _ingenting_ jag inte skulle göra..
---
För 4 månaders sen.. (ja, ta och ge några dagar) så kom vår lilla solstråle till oss.. Och hon är det vackraste och finaste ni någonsin kan tänka Er! 4 månader av spruckna nätter, skratt och tårar och oändlig kärlek..
Nu har hon börjat skratta och "prata" och det värmer en ända in i själen att få hennes leende på morgonen när man kommer fram till hennes säng för att ta upp henne. DET är äkta lycka som skiner från hennes ansikte då. "MIN mamma!" eller"MIN pappa!" =)
Och att höra skrattet som bara bubblar ända från tårna på henne när man busar.. *myser*
Men visst, att ha barn är inte bara en dans på rosor. Det finns dagar då man sitter i soffan som en annan zombie då man för andra gången bytt av med sambon för att hon bara skriker och inte alls är nöjd. Eller är övertrött.. Och jag har aldrig känt sådan frustration någonsin i hela mitt liv som jag gör när mitt barn skriker och jag inte vet vad jag ska göra! Det är fruktansvärt! Eller då hon gråter så tårarna kommer.. Det skär i ett mammahjärta att se. Och man gör allt i sin makt för att hon ska bli glad igen..
Ibland kan jag bara ligga och titta på henne när hon sover. Tänk att hon är en perfekt blandning av mig och them. Smeker försiktigt hennes hår, och hon suckar lätt över att man stör henne när hon sover. DÅ värker hjärtat av kärlek. Jag trodde aldrig att man kunde älska någon så här mycket..
Och känslan när hon kom upp på min mage är obeskrivbar..! och nu är hon redan så stor.. Det där lilla knytet som lades på min mage, alldeles hjälplös och skrikandes. Eller skrek hon ens? Jag minns inte. Allt jag minns är hennes mörka ögon som såg upp på mig. Så visa, som om hon visste livets alla hemligheter.. Hennes små fingrar och små fötter. Knappast större än en tumlängd.
Nu ÄNTLIGEN förstår jag något som jag ALDRIG i mitt liv hade kunnat föreställa mig att förstå, min egen mamma och pappa... tänk att det krävdes att jag själv fick barn för att jag skulle förstå allt de gjort mot mig, eller ska jag kanske säga för mig?
Jag kommer att göra ALLT för mitt gullhjärta. Det finns _ingenting_ jag inte skulle göra..
---
Kommentarer
Postat av: Angelica
jag håller med fullt ut, och min skrutt har redan blivit 18månader =´(
Postat av: themen
Måste bara säga att det är grymt fint skrivit älskling =)
Postat av: Pethra
Åh, så fint.. snart sitter jag också här med en ett-åring och undrar vart tiden tog vägen. (och du, det gör inget att du kommer med råd, ibland känns det som att det behövs.)
Postat av: Dokkis
Åhh.. Jag blev tårögd. :') Så fint!
Trackback
