Ytlig
Jag tror att alla människor är ytliga, vare sig vi erkänner det eller inte. Jag menar, t om de som sitter med svart hår och utsmetad kajal på torget.. de har lagt ner tid på sitt utseende. De är ju sällan, eller aldrig, som man ser någon som verkligen sticker ut, även i de gängen. Tänker.. typ helgon.net
Det jag har funderat på, kom jag på igår. Var och hälsade på en väninna på hennes jobb. J är alltid snygg! Och säger hon tvärtom, så har hon fel. Vad hon än gör är hon snygg. Hon behöver inte ens göra ordning sig så är hon snygg! Hon var snygg när hon var gravid, hon var snygg när hon just fått barn och nu.. nu är hon skitsnygg! Alltid fin i håret, nya kläder, häftiga kläder, armband, örhängen, smink. (hennes syrra har samma snyggo- gener! Vad orättvist livet är ibland) Själv fattar jag inte riktigt hur hon har tid att göra sig så snygg varje dag? Jag hinner knappt duscha varje dag =/
Innan jag fick barn, byggde jag naglar som alltid målades i två olika färger eller var enkelt eleganta med fransk manikyr (även om den amerikanska manikyren är något snyggare.. inte lika vit. Så - där fick ni dagens tips av mig *ler* ). Använde örhängen (blev känd på jobbet som hon med de stora örhängena) halsband. Köpte nya kläder så snart vi skulle på krogen. Det var lika naturligt att sätta på sig detta, som att borsta tänderna på morgonen! Nu.. ja, här sitter jag i ett par trasiga jeans med målarfläckar på, och en hockeytröja.. Håret har växt ut så jag har ingen frisyr att tala om längre. Utväxten är a la White trash och det blir inte ens fint i hästsvans längre! och då är det illa!
Sminkar mig gör jag nästan aldrig längre heller. Eller jo, det gör jag. Men jag som har en sminkväska från Make Up Store som jag lagt åtskilliga tusenlappar på.. ja den bara ligger och dammar igen nu. Alla mina glitterögonskuggor, läppstift, läppennor, kristaller.. de bara ligger där - ensamma - övergivna. Redan som 10 åring stod jag i syrrans sminkväska och rotade, lekte mig fram till olika make uper. (shh, säg det inte till henne bara) Och det höll i sig - ända till nu. Lite concealer, rouge och mascara.. Om jag mot förmodan får för mig att sminka mig lite extra, känner jag mig som en transa på crack!
Var gick det snett?! Det är allt jag undrar? När jag då ser J, blir jag så inspirerad över att snygga upp mig igen. Visst, många säger att man inte kan eller har tid att göra sig snygg när man har småbarn, men varför inte? Om jag kan ta på mig trasiga jeans och en slit och släng tröja, kan jag väl lika gärna ta på mig något snyggt? Det är ju inte direkt så att hon fläckar ner mig längre heller.. hon blir ju snart 1 år!
Meen.. Jag skulle behöva en personal shopper! Jag är så dålig på att hitta kläder. Eller, jag kan hitta. Men med min skeva självbild jag fått så tror jag inte att jag ska passa i något! Lite : "Inte kan väl jag..." stuk på det hela. Hmm.. känns som om jag skrivit det här inlägget förut. Men ja. Jag är sådan. Spelar ingen roll om jag försöker vara på annat sätt, om jag skäms över att jag är det.. men ja. Jag bara är sådan. Ytlig alltså. Jag tycker om att vara snygg. Punkt. Om inte annat så för sambons skull. Fast mest för min egen skull, ärligt talat.
Ytliga är vi allihopa. Mer eller mindre bara. Förstår hur du känner, jag känner likadant. Men samtidigt som jag vill vara snygg, så vill jag ännu mer må bra. Alltså _verkligen_ må bra. Och oavsett hur snyggt jag klär mig eller hur fint jag sminkar upp mig, så betyder det inte att jag mår tiptop. Däremot, om jag mår _riktigt_ bra i mig själv, så blir jag snygg.
Jag tycker också att min kära syster är snygg, alltid! Som sagt, nya kläder och kreationer varje dag. Ibland blir jag avis för att jag själv inte har ork eller lust att göra mig så fin som jag kan. Men sen måste jag påminna mig själv om att allting inte sitter på ytan. Nu kan jag bara prata för mig själv, men nya kläder kan inte skänka mig lycka. Det kan skänka mig en stunds tillfredsställelse, men jag kommer alltid på efteråt att det är på andra ställen jag måste börja för att kunna må bra. Försöker att alltid påminna mig själv om det, även om det är svårt när mjukisbyxeträsket lockar och man känner sig som en säck potatis.
Hursomhelst så tycker jag du är vacker, det har jag alltid tyckt. Kvinnlig och vacker. Oavsett om du är klädd i mjukisbrallor och hästsvans eller 2 hekto make up store-smink. :)
ÅÅÅh som jag känner igen mig!
Man har inte ork och tid att hålla koll på barnmode OCH vuxenmode... att ha koll på vad barnt skall äta, vad barnet har för behov, samtidigt som jag ska ha koll på MINA behov... Det går bara inte...
