Vänner - funderingar i natten
Visst skulle jag gärna vilja att man kunde sätta sig ner i flera timmar och bara prata om allt som händer i livet, men med småbarn går ju inte detta, hur gärna man än vill. Och det går ännu sämre om man dessutom jobbar. Jag förstår det, men tycker ändå att det är så ruskigt tråkigt att i vår tekniska tid inte ens kunna få ett litet sms, eller mejl, eller ett hej på msn heller för den delen!
Förhoppningsvis hittar man väl tillbaka till varandra när livet återgår till det normala. (vad är det normala efter att man fått barn egentligen? ) Men frågan är om man verkligen orkar? Orkar man lägga ner energi igen på att hitta tillbaka, eller fastnar man i ekorrhjulet? Är det det som räknas att bli vuxen? För i så fall vill jag inte bli vuxen. Man får väl bara hoppas att det känns som förut när det väl sker. Om det väl sker. Jag är en ganska positiv människa i vanliga fall, så jag tror ju, hoppas ju, att det kommer hända. Men sanningen är väl den att det aldrig kommer att blir detsamma. Vilket är synd. Riktigt bra vänner hittar man inte så lätt. Det känns i hjärtat också när de man ansåg vara "vänner", numer visar sig bara vara "kompisar". Ni vet, man umgås och pratas, men alltid om samma saker, och inte så att man känner att "henne/honom kan jag ringa när som helst på dygnet om det skulle vara något".
Jag har, och det är väl det som är själva anledningen till detta inlägg jag skriver, insett att en telefon går åt två håll. VILL någon ha kontakt med mig så hör man av sig. Jag har tröttnat på att vara den som hör av mig, som ringer eller messar och frågar hur det är med folk eller om vi ska hitta på något. Så jag har slutat med det. Och det känns skrämmande att min telefon kan vara tyst så länge. Kanske är jag själv inte en så bra vän som jag ville tro mig vara? En som man upskattar att man har omkring sig, men som inte saknas värst mycket när jag inte är det? Kanske. Vad vet jag? Jag lägger energi på dem som ger mig något tillbaka. Jag orkar inte ge energi utan att få batteriet laddat själv någongång. Eller är det bara jag som har trott mig vara en sådan som laddar? Jag kanske själv är en energi-tjuv. Kanske. Vad vet jag?
Trodde aldrig att bara för att man fick barn och sambo, så skulle ens sociala liv ändras så drastiskt. Det kanske är jag som levt i någon romantisk fantasi att man ska behålla sina vänner livet ut. Visst, vänner kommer och går, men de där man lämnat ut hela ens liv åt. Som man gråtit och skrattat med. Berättat sina innersta drömmar och fantasier för. Festat med. Nu ses man flyktigt och fyrar av ett "nej, nu måste vi ses snart" fast man vet egentligen att det kommer inte hända än på ett bra tag om ens någonsin.
Kanske är det mamma-lediga Gin som skriver just nu. Visst är det så. Som jag skrev, så lever jag ett väldigt annorlunda liv just nu, mot dem som jobbar. Och jag kräver inte att de ska ha tid att träffas flera gånger i veckan. En gång varannan kanske? Eller åtminstone en gång i månaden? Eller bara lyfta på luren och fråga hur jag mår. Genom ett samtal eller sms. Är det verkligen för mycket begärt?
Jag tror tyvärr det blir så när man är den första som får barn. Speciellt då om man är ung, mitt uppe karriären eller party livet.
Jag tror att det är så som du skriver och det av flera anledningar. Ibland har jag upplevt att man hittat tillbaka till gamla vänner efter flera års enskilt leverne (?) då båda fått barn eller ett liknande liv på annat sätt. Jag tror att de flesta som får barn märker att det blir en stor klyfta mellan människor med barn och människor utan. Det kan vara svårare att träffa vänner utan barn även när man är ute själv barnfri eftersom man kan känna sig begränsad genom att man kanske inte öppet vågar visa sin saknad efter barnet. När vi fick Emilia var vi först i vänskapskretsen om att få barn och ensamma under lång tid eftersom vi precis avslutat utbildningen, de andra hade antingen fått barn för fem år sedan utan studier eller väntade ytterligare fem år för att göra karriär först. Det gjorde att vi fick omvärdera en hel hög vänner, många flyttade och andra gled bara isär. Jag kan inte säga att det är sorgligt, det var mest naturligt, även om jag kände ungefär som du när det hände. Idag har det stabiliserat sig, jag är mer van i rollen som mamma och har hittat vänner som jag verkligen gillar igen. Men den där nära vänskapen där man ringer mitt i natten osv tror jag blir mer och mer avlägsen (ser på äldre par, de har ofta inte sådana vänner om de har familj) och jag tycker inte att det är så farligt. Jag jobbar, spenderar tid med familjen och barnen och fritidsintressen, vänner och annat när tid finns och en så tät vänskap tar TID - tid som är en enorm bristvara och varför egentligen? Jag kan inte säga att jag saknar sådan vänskap eftersom jag bor tillsammans med min allra bästa vän. Självklart har jag vänner som jag skulle kunna ringa till mitt i natten om det var så att min bästa vän inte fanns där men allt annat tar jag med honom.
Ja det ska bli spännande faktiskt, det är en häftig känsla att veta att snart smäller det! ;) Misstänkte att badkaren inte var så stora, då får det kanske bli duschen då. ;) Eller så blir det inget av det alls, men
då har vi iaf garderat oss. =)
Jättebra skrivet inlägg för det första.. för det andra så har jag också såna vänner trots att jag inte har fått barn, många. de som var mina närmaste vänner i högstadiet osv.. man träffas, frågar hur man mår, säger att man måste verkligen träffas, men det blir aldrig av för ingen engagerar sig i det.. jag tror att man tyvärr glider ifrån varandra, man har inget gemensamt längre med en del och det är jättetråkigt, för dom är ju bra personer.. Jag har inte många nära vänner längre, jag har några få från gymnasiet som jag kan ringa till, vi hörs inte ofta men är det något så vet jag att jag kan ringa.. vi träffas inte heller ofta men varje gång vi gör det är det underbart roligt. Är man medveten om att det är så och att det är okej att det är så går det nog bra, men jag saknar att ha någon som jag kan ringa till på kvällen och fråga om den vill se en film bara.. för en sån vän har jag ingen längre, jag hade en men hon svek mig och det var för stort för att jag skulle kunna stå
ut med det. Så nu sitter jag här, även jag, med en väninna som har barn och har fullt upp med bebissaker :) En som ska ha barn alldeles strax och är helt inne i det, och resten bor inte här.. :) Men vet du, jag har ju dig! Och det är inte dåligt.
Jo btw, att plugga blir ju lite samma sak, för jag är hemma när andra jobbar.. och även fast jag kan skjuta lite på mitt pluggande och ändra och greja, så gör jag det inte.. för jag tycker det vore roligt om någon kunde höra av sig och vilja göra nåt nångång.. Fast jag har Nina, hon hör av sig då och då och vill göra saker eller ha med mig ut.. och det är roligt, för det brukar oftast vara jag som är den drivande..
joo jag har känt likadant som du gör - fram tills nu. Nu känns allt toppen! :D Så gött!
Hoppas ni haft en bra dag idag.. kramar o godnatt!
Hmm... Känner mig lite skyldig nu... För jag har inte så mycket tid över.. Till nåt... Men jag hoppas att du vet att du är min vän och att du kan ringa närsomhelst om det är nåt, eller om det är ingenting...Önskar jag hade mer tid till över till alla *buhu* Kram på dig min vän :)
