Gins blogg

Sambon har vänner över, sitter och ljuger lite hit och dit... så piper det i ena killens mobil. Kanske bebis på väg!! Jag tror jag blev mer ivrig än han att han skulle åka hem :) Lite blek var han allt stackarn när han gick nu. Stackarn.. fick mig att vilja dela med mig av min förlossningsberättelse. Inte ett dugg farligt beskriven!

Klockan 06:29 den 6 april 2007, 4 dagar över beräknat datum

vaknade jag med ett ryck! Det där! Det var en värk! Hade haft någon förvärk så där någon vecka tidigare, men inget ordentligt , det hade gått över så snart jag ställt mig i duschen, och min största fasa var att jag inte skulle känna skillnad på förvärk och riktig värk. Men det gjorde jag! Hur kunde jag någonsin tvivla?

Låg kvar i sängen och försökte vila lite, det har man ju läst att man ska göra, men hur lätt var det då? Inte lätt alls vill jag påstå, då värkarna kom med 10 minuters mellanrum och de var kraftiga!

Sambon jobbade natt, och hade inte ens slutat än, men jag tänkte vänta hem honom innan jag berättade för honom. Något kunde han väl ändå få veta face to face. (För er som inte vet, så fick han gravidbeskedet över telefon!) Gick upp, åt en ordentlig frukost, för med så här regelbundna värkar skulle jag väl ändå få snusa bebisnacke rätt snart? My bad.. Strax efter 07 kom sambon hem, ser mig sittandes i vardagsrummet och bara fryser till. "Hoppas du har fått sovit något i natt, för nu är det något på gång!" Säger jag glad som en lärka.

Han sitter uppe med mig ett tag, men sen säger jag åt honom att gå och lägga sig för att vila, han hade haft en ganska jobbig natt på jobbet. Och varför skulle han sitta och titta på mig? Jag ville ha en pigg karl när det väl skulle bli dags så jag lovade att väcka honom om något ändrade sig. Lade mig jag också, men jag kunde inte somna.. inte ens slumra. Låg på soffan och slötittade på tv, men kunde bara fokusera på att något var på gång, låg med tv-dosan i ena handen och klockan i andra! Äntligen!
 
Vid lunch gick jag på toaletten och när jag torkade mig så var den där: Den beryktade slemproppen. Utbrister "ja nu jävlar!" Går ut och väcker sambon och säger åt honom att jag tänkte ringa förlossningen för att höra vad jag skulle göra nu. "Ja, det låter verkligen som om något är på gång. Men stanna hemma ett tag till du. Tills du känner att du inte klarar det längre hemma". Vid 17 åkte vi in. Första gången. Suck. Bara öppen 2 cm. Trodde ju att jag skulle vara klar snart! Fick värktabletter och så fick vi åka hem igen. Sambon gick för att köpa varsin kebab. "med ris på min!" hann jag säga innan han gick . Här skulle kolhydratladdas! Jag skulle ju föda barn i natt! My bad..

kl 21 åker vi in igen. Värkarna kommer var 4 minut. Barnmorskan som kommer in är en kund från jobbet där jag jobbar. Pinsamt värre! Där fick jag ligga o fläka upp benen för henne. Min enda tanke var "har du ica-kort?!" Fortfarande bara öppen 2 cm. Min lilla tjej hade inte bråttom hon inte. Vi fick stanna kvar ändå, för att jag hade så ont. Fick ännu mer värktabletter och bricanyl för att kunna sova, och vi skrevs in på ett förlossningsrum med orden "kommer det in någon mer akut så får vi flytta er till bb istället"

Sov väl lite grann, inte så lätt när man väcks var 5:e minut av värkar. På morgonen mår jag jättedåligt pga bricanylen jag fått. Alldeles darrig hela jag. Mår illa. Blir ledsen, vad skulle jag få så starka tabletter för? Det värsta jag vet är att må dåligt. Men det var tydligen vanligt. Vid 16 tiden säger de åt oss att gå ut och gå för att snabba på det hela. Kom utanför byggnaden och några steg till, men sen gick vi tillbaka in.. Ville inte röra mig alls! Bara kura ihop mig i fosterställning i min säng. Och hur lätt är det egentligen att gå när magen drar ihop sig och hela kroppen bara vill rulla ihop sig till en boll. Måste ha sett bra roliga ut! :)

På kvällen är det olidligt och jag släpper på allt och storgrinar. En undersköterska kommer in och hämtar mer värktabletter. Jag vill inte ha mer värktabletter nu, tänkte jag, jag vill ha ut min bebis! Jag får bada i alla fall. Men jag blev så besviken på badkaren. Hade ju tänkt att sambon skulle bada med mig. Blev inget med det. Fick ju knappt plats själv med min jättemage. Där låg jag och förbannade vården för alla indragningar som gjorde att jag inte fick ligga i ett badkar där vattnet åtminstone kunde täcka min mage! Det var ju den som gjorde ont!

Sen kommer en barnmorska in och frågar vad jag vill ha för smärtlindring nu. Vaddå, tänkte jag, allt står ju i mitt brev. Ge mig bara det jag skrivit så är jag nöjd. Då hade jag redan provat och ratat lustgasen. Hela ansiktet domnade på mig och jag blev inte alls "nykter" så fort jag andades vanlig luft som alla sa att man blev. Obehagligt. Sambon kliver in och säger att jag inte vill ha sterila kvaddlar i alla fall. Då tittar bm på honom med ett "lilla gubben, lägg dig inte i det här"- uttryck i ögon o röst och säger åt honom att "det var hon faktiskt tvungen att fråga mig om". "ja men ge mig epiduralen då!" väser jag.

Hon går och ringer på en narkosläkare. Sambon är irriterad på henne och så är jag. Ligger bara och hoppas på att någon annan ska förlösa mig! Narkosläkaren kommer, och han var så rar! Berättade precis vad han skulle göra och så börjar han göra ordning sig. Då flörtar barnmorskan med honom! Så där riktigt fjortisaktigt. Jag blir så förbannad, men biter mig i läppen. 20 minuter efter att narkosläkaren gått, släpper värken! Himmelriket! Jag blev som en helt ny människa sa sambon. Själv minns jag att jag sa till läkaren att jag sympatiserade med kvinnan som ville gifta sig med sin narkosläkare!

Sover tre timmar tills jag vaknar av att något nytt händer i kroppen. Måste gå på toaletten. Men känner inte mitt högra ben! Väcker sambon försiktigt som studsar upp ur sängen och ringer på en usk:a. Han får hjälpa mig till sittandes i sängen, men så släpper han och då tippar jag! Låångsamt! Kändes väldigt konstigt och lite läskigt. Ångrade EDA:n då, precis som jag ångrade värktabletterna och bricanylen. Varför var jag tvungen att använda sånt!  Sambon fick hjälpa mig in på toaletten och att sätta mig ner på toasitsen. Här finns inga som helst hemligheter längre.. Blir undersökt när jag väl är tillbaka på rummet, jodå. Öppen 8 cm nu. Men samtidigt som jag blev glad att något äntligen händer så började det kännas hopplöst. Skulle jag aldrig få öppnas till 10 cm? Till råga på allt hade de en planch på väggen med hål som visade hur stora olika centrimeteröppningar var. Kändes lagom upplyftande att stirra på den, snart 48 timmar senare.

Klockan 06:00 går vattnet. "Antingen kissade jag på mig just, eller så gick vattnet" sa jag till Sambon. Usk:an fick komma in igen. Skulle hämta Barnmorskan. Hon kom inte. Ringde igen. Hon kom inte nu heller. Säger till sambon att jag ger mig fan på att hon väntar på att dagspersonalen kommer för att få slippa oss. Mycket riktigt. Kl 07 kommer ny personal in. Och bara av att se den barnmorskan i ögonen kände jag nya krafter strömma in i mig! Den andra barnmorskan kommer in för att önska lycka till. "ja tack du.. " morrar jag. 

Den nya barnmorskan undrar varför jag inte fått in någon cd-spelare på rummet, det stod ju i brevet att jag ville ha en ? Eh.. ja. just ja! Det hade jag helt glömt bort. Sambon sätter igång datorn och startar musiken jag valt ut. Hon kollar mig under tiden. ÄNTLIGEN, 10 cm! och nu känns det verkligen att någon vill ut! Hon får tömma blåsan på mig först dock. Huvudet hade varit så långt nersjunket att jag inte kunnat gjort det själv när jag var på toa.

De ställer ordning sängen, hon sjunger med i sångerna och smånynnar lite. Kändes oerhört skönt att det inte var den andra som fick ta hand om mig. Börjar med att jag får stå på knä i sängen. Underbar ställning, hade velat stå så hela tiden. Barnmorskan försöker sätta på bälte runt magen för att höra hjärtljuden, men hon hittar inte "lilla bus" någonstans. Hela tiden skriker min kropp "krysta, KRYSTA DÅ!!" men nej. Jag FICK inte. Ni som inte fått barn, föreställ er ur det känns att inte få göra något som hela kroppen bara skriker om. Det går inte. Det var helt.. galet! Hon ska då sätta de elektroder mot lilla bus huvud. Då hon utbrister "OJ! Där hade vi ju ett huvud! Nästa gång, då krystar du!" ÄNTLIGEN ! Igen. (tror det var jag och Gert Fylking då ) och jag krystar och jag krystar. Men inget verkar hända. Tycker jag då. Sambon står vid mitt huvud och baddar min panna, och håller min hand. Undersköterskan baddar min rygg. När jag står där med a***t i vädret kommer det in en annan usk:a. Kan ni gissa?! Jodå, ännu en kund från jobbet.. "hej hej" liksom . Skumt.  Men hon går rätt snart.

Musiken tystnar. Beordrar sambon att sätta på den igen. "Vad vill du höra då?" frågar han, söt som han är. "Jag skiter i vilket, bara det inte är Westlife" Han vänder på sig, jag får en värk, han bara sätter på nåt och det blev.. tadaa: Westlife. Det var en jobbig värk
 
Får lägga mig på sidan. Ingen bra ställning. Och hur fasen vänder man sig på smidigaste sätt när det känns som en melon mellan benen? tillslut hamnar jag då ändå i halvsittande ställning. Musiken är fortfarande på.

Vid ett tillfälle kör jag naglarna i Sambons hand. Aj, viskar han, och byter hand. Jag tänkte då vara lite rolig och skämta lite. (Vem f*n kommer på att skämta när man är på G att klämma ur sig en unge?!) ut kommer meningen from Hell. "Det kan du gott ha!" Och en sekund där bara tittade vi på varandra och jag tror att både jag och sambon väntade på att huvudet skulle börja snurra på mig. Barnmorskan bara skrattade åt mig.  medan jag trött försökte förklara mig.. "det skulle vara ett skämt!" Jag ville ju inte låta som en bitch!
 
Vid något tillfälle kände jag bara att jag inte orkade mer. Det var en smärta jag aldrig kunnat förbereda mig på att föda barn. Hur mycket föda barn böcker jag än hade läst! Men min underbara barnmorska hjälpte mig dock hela tiden, och använde även varma omslag. Underbar känsla! Vet inte om man brukar göra så, annars kan jag verkligen rekommendera det!

Tillslut, kl 09:36, behagade vår lilla bus att komma ut! 52 cm lång, 3705g och 6 dagar över beräknat datum. Såg direkt att det var en tjej. Blev inte förvånad alls, Jag hade ju vetat det hela tiden.. Barnmorskan (eller om det var undersköterskan, jag minns inte riktigt.. det är liksom lite.. suddigt här) säger åt Sambon att sätta sig om han vill. "Nej, det är bra jo jag tror jag sätter mig" säger han utan att andas  (och vet du? All smärta är som bortblåst)

När hon kommer upp på min mage är hon alldeles inbäddad, hon hade så mycket hår och för att hon inte skulle blir kyld fick jag lyfta på värmefilten för att se vem hon var. Och hon tittade tillbaka .. "heej" snyftar jag.. "hej Alicia" viskar jag tyst. Vi hade ju inte bestämt nåt namn än. Och var kom Alicia ifrån? Vi hade ju pratat om Alva och Mira? "Är det inte en liten Alicia,  älskling" viskar jag till Sambon. "jo" är allt jag får till svar.

Så bryter barnmorskan vårat moment och frågar vilken låt hon föddes till. Efter ett par sekunder fattar jag vad hon menar. Musiken är fortfarande i full gång. "With arms wide open med Creed" svarar jag hur klart som helst. Återigen skrattar hon.

Blir sydd med 2 stygn. Helt okej..

Vår underbara usk:a kommer in med världens finaste frukostbricka efter det att hon vägt och mätt Alicia, och Sambon har fått klä på henne hennes första kläder. (och den där fula hjälmen! Stackars barn.. hon har väl fått väl men för livet för att man tvingade på henne en sån där   ) Lite försynt säger hon att hon tog sig friheten att ställa på yoghurt också, bara för att jag sagt att jag var vrålhungrig. Det var den bästa frukosten jag fått i mitt liv!

Sen somnar vi som stockar både sambon och jag. Jag först efter att ha gråtit en skvätt. Hon var så vacker! Så liten och så vacker.. mitt hjärta kändes som om det skulle sprängas och jag blev förvånad över att de känslorna skulle komma så fort..

Hur jäkligt det än kändes, och hur ont det än gjorde, var det verkligen värt det! Nu sådär en 10 månader senare, kan jag redan tänka mig att skriva en sån här berättelse igen!