Gins blogg

Al är ett väldigt envist barn. Och då talar vi väldigt envist! och väldigt nyfiken! Med ett fruktansvärt humör.. (hmm.. undrar vem hon kan ha fått det ifrån *försöker se oskyldig ut*) Detta har lett till att
1. För att slippa bli en tjatmorsa/farsa som bara säger nej och ajaj hela tiden, så har vi tagit bort allt upp till midjehöjd i bokhyllan
2. Hon får ha något litet att pilla med vid matbordet, bara hon äter.
3. Hon ofta får ha det mesta att leka med på skötbordet, bara hon ligger still så man slipper bråka.
4. Hon får pilla på det mesta här hemma bara det inte är farligt.

Detta i sin tur har faktiskt lett till att när vi väl säger Ajaj! så lyssnar hon numer. Det gjorde hon inte förut. För då var det ett ord bara mitt i mängden. Visst är hon där igen efter 5 sekunder, eller vad det nu tar för henne att glömma bort vad vi sagt. MEN hon tittar i alla fall upp på oss och bryter beteendet för ett litet tag.

Nu har jag fått en oro i magen att tänk om folk anser henne vara en sån där bortskämd unge som har lata föräldrar som låter henne göra som hon vill. Men så är det ju bara till viss del!

Jag vet inte om jag ska kalla mig naturmamma eller tafatt-mamma. Jag tycker ju till viss del att så länge det inte är farligt för henne eller någon annan, varför ska jag säga åt henne att inte undersöka saken? Så vill jag att  vi uppfostrar henne. Så länge hon inte skadar sig själv, eller andra, kommer hon få göra precis vad hon vill. Om hon så väljer att sitta på torget med sina punkarkompisar eller åka skatebord! Jag märker ju på henne att hon inte är mogen att lära sig än, och som sagt, jag skulle få tjata mig blå för att hon skulle låta bli vissa saker. Vi försökte som sagt i början när hon började röra sig mer fritt. Men vi gav upp lite senare. Nu har hon ju då lärt sig att ajaj betyder att hon gör något som gör att vi blir förargade.

Så. Vad ville jag egentligen med det här inlägget? Inget egentligen. Bara sudda bort mitt dåliga samvete för att jag inte skulle vara en bra mamma.Det är otroligt egentligen hur hård den pressen är! Och vilket grepp känslan av att göra fel, kan få över en! Även om jag vet att alla barn är olika, och ingen som inte levt med just VÅRT barn kan uttala sig om ifall vi gör rätt eller fel (om det nu inte skulle vara något väldigt uttalat fel, som att göra henne illa eller lära henne dumma saker) så är känslan där. "Vad kommer folk att säga". Hon är ju fortfarande en bebis ffs! Inte ens 10 månvarv gammal..